Mobbing.
Skall man verkligen behöva lyfta detta ämne bland vuxna människor i annat syfte än att förhindra och förinta det bland barn och ungdomar? Mobbing var vad jag hade tänkt skriva om idag men så ställde jag mig själv frågan ovan och fick svaret, Nej. Då lämnade lusten mina fingerspetsar. Man skall inte behöva berätta för vuxna människor att man skall respektera och acceptera varandras olikheter.
I den pedagogiska verksamhet jag arbetar stöter man dagligen på incidenter där ett barn på ett eller annat sätt upplever sig ha blivit orättvist behandlad eller utsatt på något sätt. Där finns vi för att vägleda dem. Men vet ni vad?
Dessa barn, som till skillnad från oss vuxna som vet vad rätt och fel är, löser allt som oftast detta galant själva så gissa om jag skämdes när jag idag såg diverse påhopp och pikar mot en bloggerska, ifrån vuxna människor, när jag förra veckan såg två barn i dust sätta sig ner tillsammans och prata efter att ha sagt elaka saker till varandra? Ja. Dem insåg alltså själva att dom gjorde varandra illa. Dem pratade om vad som hände och berättade varför dom sa som dom gjorde. Dom höll inte riktigt med varandra men tog på sig det dom gjort och sa till slut något i stil med, jaja vi tycker olika men förlåt, och återgick sen till att glatt leka tillsammans igen.
Dessa barn kan alltså, trots att dem veeeeeerkligen avskyr vissa saker hos varandra, dem betonar ofta ordet verkligen när dem är sura, lägga det åt sidan och se till det dom veeeeeeerkligen tycker om hos varandra istället.
Varför kan inte vuxna människor det?
