Slöja/burka.

 Dessa otroligt betydelsefulla tygbitar är något som tidigare skrivits om men valde att göra det igen då jag önskar att läsa/höra andras tankar, eller snarare känslor, inför dem. Nedan finns svaren på två delfrågor ur kursen Psykologi A. Läs gärna igenom och dela sedan era svar i kommentarsfältet. 

Inom Socialpsykologin har det forskats mycket om attityder och fördomar. En aktuell fråga just nu är den, "om muslimska kvinnans tradition att bära slöja." En del menar att den borde förbjudas i Sverige medan andra tycket att kvinnan själv ska få bestämma vad hon ska ha på sig. Frågan rör upp mycket känslor, Varför?


Min tilkning är att den känslomässiga biten handlar om fördomar som är starka och svåra att påverka framförallt om dem grundar sig i rädsla.

Jag tolkar det som att den känslomässiga delen handlar om starka och fasta fördomar som är svåra att påverka då dem grundar sig i rädsla. Vi som inte bär slöja/burka har endast ytlig kunskap till varför den nyttjas och inte har vi heller ett känslomässigt band till den då den inte hör till vår kultur, medans de som bär den upplever rädsla för att bli tvingad att avlägsna denna delen av sig själv. För det är ju faktiskt precis vad den är. En del av deras identitet som dessutom gör att de i sina egna grupper blir socialt accepterade. För att överdriva skulle man kunna kalla det en kulturkrock och självklart väcker det upp diskussioner om vad som är rätt och fel då båda vill försvara sig men det kan också leda till att man känner sig kluven när diskussionen blir så exploaterad. Man kan vara säker på sin åsikt, att man är för burkan och inte upplever några personliga hinder men helt omedvetet påverkas man av vad majoriteten och stora influerande ledare tycker och börjar då ifrågasätta sin egen åsikt eftersom att man inte vill bli socialt utstött. Denna kluvenhet är något som delas från båda sidor. De som bär sin slöja/burka blir ju ofta kritiserade för detta som för dom är bland de naturligaste i världen. Denna kritik besvaras och ofta är ilska den starkaste känslan och utifrån den väcks de agressiva diskussionerna som minskar chansen att mötas och förstå varann ytterligare. Är vi starka i vår åsikt så är endast kritiken en morot för att dra den ännu längre och få människor väljer att backa när dom upplever stödet från andra så vi väljer att agera utifrån den negativa attityden och det leder ofta till att man föreläser ren propaganda. Tom. utnyttjar lagen om att maskeringar under demostrationer är förbjudet och då också borde vara det i stora folksamlingar. Något som många också frågar sig är, vart har vår frihet att välja tagit vägen? Vi är alla likvärdiga i det svenska samhället men trots det väljer många att kritisera och försöka få fram nya lagar som förbjuder slöja och burka trots att de som bär den faktiskt är svenska medborgare. Responsen på de som vill få igenom lagarna är alltid desamma, vi är lika mycket värda och det är därför kvinnan inte ska behöva skyla sig på detta sättet. Men om det är ett frivilligt val dom gör? Är det då inte diskriminering att försöka ta det ifrån dom? Men samtidigt så undrar man om dom skulle acceptera vår tro om den säger att vi måste krama och kyssa alla vi möter på kinden när det går så emot deras egen? Är det hyckleri eller rasism som skapas av rädslan för det okända.Om det är så spelar det ingen tro vi har eller kultur vi lever i för när vi faller såpass lågt är ingen bättre än det andra. Hur vi agerar gentemot denna diskussion beror på normerna och värderingarna vi själva har fått ta del av och att förändra sin inställning för att acceptera andras kultur och religion är en lång process. Vi har alla samma mål och det är att nå rättvisa men det lär ta många år innan vi når förståelsen som krävs för att vi skall kunna ta ett beslut där alla kan mötas och se varandra som en like.


Har du någon egen ståndpunkt i frågan?


När det rör slöjan har jag inga större åsikter. Ibland ser jag på den som något kvinnoförnedrande. Att det är hemskt att dem måste skyla sig när dem lämnar hemmet men sedan slår det mig igen att den är en del av kulturen, religionen och tron. En del av deras identitet. Många av dem som bär ser säkerligen själva inget problem i att bära den, det är lika naturligt för dem som det är för människor i kalla länder att bära mössa.
När det rör burkan som räcker ansikte och kropp har jag dock starkare åsikter och negativ inställning. Samma sak gäller om ovan, att det är en trygghet samt en del av identiteten som jag egentligen inte vill kritisera men i sociala sammanhang är den inget annat än ett enormt hinder. Kroppen är vårt största verktyg när vi kommunicerar och allt det den förmedlar går förlorat bakom burkan. Att förlora den icke-verbal kommunikationen gör att jag känner mig otrygg eftersom att det kan leda till missförstånd. På arbetsplatsen och i skolan tycker jag att burka borde förbjudas då den skapar problem. Att höra men inte se någon prata om rädsla med monotom röst gör hjärnan inget annat än förvirrad. Själv skulle jag aldrig göra en gynekologundersökning hos någon som bär burka. Det är deras jobb men det är också för mig en väldigt privat och intim situation där jag verkligen vill kunna se människan för att lita på den. Min åsikt kan säkert vara felaktig och stötande för de bärande men den finns ändå där av många anledningar och en än större är att jag mött män från samma kultur som under sommaren när jag bärt kjol kallat mig väldigt ofina saker vilket väcker obehag men lika mycket obehag har jag känt när de kallat mig fina saker och de burkabärande kvinnorna i hans umgänge blivit otrevliga gentemot mig. En hemsk situation då jag faktiskt inte kan avgöra vem som blev upprörd och då inte får någon chans att försvara mig. Men skulle det ens spela någon roll om jag försökte?

Könsstympning.

Jag har inte så mycket insyn i händelsen men om jag förstod det hela rätt?

En mörk antirasistisk man gjorde en tårta av en mörk kvinna, avsikten var inte att kränka eller förnedra, utan att lyfta fram problemen som rör könsstympningen av kvinnor i andra länder, men många tolkade det så, och det blev inte bättre av att det var en ljus individ som skar i tårtan.

Min första tanke, när jag inte hade läst mer än några huvudrubriker och såg att människor reagerat på att kvinnan som skar var ljus, var väldigt dum, kommer det bli förbjudet för ljusa att äta pepparkakor då dem är mörka, kommer det bli förbjudet för mörka att äta skumtomtar då dem är ljusa och om vi ska fortsätta vara så besatta av att hela tiden titta på färgen, vilken färg kommer vi att använda på maten för att ingen ska bli stött? Svart, vit, beige, olivgrön, ljusgul och brun är nog helt borträknade. Att tårtan var en mörk kvinna såg ju många som ett hån mot allt denne har fått utstå genom tiderna och då slog det mig att maten inte heller kan vara någon nyans av blå, rosa, röd, grön, lila då färger har koppling till kläder som människan anser definierar genus. Och genus handlar ju till stor del om att kvinnan inte har samma rättigheter som män, t.ex när det gäller löner.

Ta min första tanke med en nypa salt.Jag fann det bara onödigt att lägga vikt vid hudfärgen.

Nå väl, när jag läste vidare på diverse sidor förstod jag mer och önskade att på vissa forum delta i konversationerna men nej. Det har gått för långt. En debatt ska vara konstruktiv och rak utan fula argumentationsknep, den ska skänka kunskap och lära ut förståelse men på vissa forum har tråden försvunnit och många har valt att gå till personangrepp. Att tyst lyssna till någon annans åsikt, som är motsatsen till ens egen, innebär inte att man accepterar den. Man ges ju snarare möjligheten att lära känna personen bakom åsikten och har då lättare att få den att tänka om. Vill absolut inte idiotförklara någon men lyckas inte definiera frågan på annat sätt. - Hur kan man tro sig lyckas påverka en annan människa till att ändra åsikt genom att gå till personangrepp? För mig är det som att säga "Jag besitter inte längre tillräckligt mycket kunskap än den jag delat för att stödja upp min åsikt." och där försvann min vilja att försöka förstå grunden till åsikten. Står lite över gränsen till de upprörda när det gäller tårtmanifestationen. Förstår varför man känner sig kränkt, ledsen och arg. Blir själv illa berörd för alla dessa kvinnors skull. Det känns så enkelt och uppenbart att man inte ställer sig och skär i en tårta formad som en mörk kvinna som skriker i smärta. Evenemang för att väcka människans intresse till att motarbeta orättvisor är bra, det är också bra att där finns en trygg och trevlig stämning så att man kan dela negativa och positiva tankar men att stå, mingla, skratta och samtidigt skära i tårtan som gråter av "smärta" känns ohumant. Vissa saker kan man försöka neutralisera genom att försöka göra det roligt men inte det här. Det är ett hån. Jag vet inte mer än vad konstnären bakom tårtan sagt men jag undrar vad han föreställde sig för en reaktion? Tänker inte döma honom för hårt, vet som sagt inte vad som cirkulerar i hans huvud, men tänk om han med flit gjorde sig själv till en syndabock. Han visste att människan skulle bli arg och gjorde det för att få oss att gå ihop och motarbeta det tillsammans. En arg grupp gör större skillnad än den enskilde individen. Tänk det en enda gång. Oberoende av detta faller mina tankar till alla de stackars barnen. Tänk om ett barn kommen hit från Afrika könsstympad skulle ha sett detta. Att övergreppet hon fått uppleva skrattas åt? Hade någon delaktig i manifestationen en tanke på det? Barn måste få kunskap om orättvisor men en könsstympad 6 åring behöver inte veta mer än att någon har gjort fel mot henne och att det inte är hennes fel och att hon inte förtjänat det. Hur ska hon kunna gå vidare och släppa taget om det hemska när vissa människor skrattar åt detta som kanske förstört hela hennes barndom. Skam är inte en känsla ett barn ska behöva uppleva. Blev allt för upprörd nu så väljer att sätta punkt. 

 

En video från manifestationen som skulle uppmärksamma den pågående könsstympningen i världen.