Att gråta är att läka.
En lärare i hälsopsykologi sa en gång, när du förlorar förmågan att gråta förlorar du förmågan att läka. Att gråta har alltid för mig varit ett sätt att hantera och ventilera känslor, både när jag vart arg, ledsen och galet lycklig men sedan ett år tillbaka har jag ett jobb där alla känslor måste dämpas och självklart är det ett sådant jobb som skapar starka känslomässiga reaktioner, varje dag. Det är såpass jobbigt att det hänger med hem likaså oförmågan att gråta. Varje gång jag vart nära har istället bitterheten tagit över, bitterheten inför människan som är skaparen bakom alla känslorna. Idag slog det mig dock att jag, som brukade gråta varje vecka, inte har gråtit ut sedan i vintras, så påvägen hem ifrån jobbet sa jag bestämt till mig själv - "Nu jävlar skall här gråtas!"
Letade upp positivt känslomässiga återföreningar mellan soldater och familjer och plötsligt satt jag där som en fontän och skrattade. Nu svider ögonen och huvudet värker men visst hade min lärare rätt. Jag känner mig befriad.
Att gråta är inte ett tecken på svaghet mina vänner, att gråta är att läka.
